Hoppet är ju det sista som överger en. Varför måste hoppet då göra så att man känner sig som ett överkört rådjur? Jag vill inte sluta hoppas på saker, för jag tror att om man gör det så blir man en tjurig bitterfitta. Å jag vill inte bli en. Men var ska man lägga balansen? Jag är en antingen eller människa, tuta och kör eller så skiter sig allt... Men hopp är nog svårt. Man måste ha hopp men hoppas inte för mkt, det skiter sig säkert ändå.

Ähh.. jag kommer alltid att hoppas. Så vem försöker jag lura...? Inte mig själv iallafall. Men de som inte har hopp då? Är de såna som inte tror att det kommer solsken efter regn, är det dem som altid är missnöjda med allt oavsett vad som serveras i livet? Är det hoppet som gör oss positva eller negativa? Det skulle kunna vara så... Vill man att det ska vara så enkelt?

Jag tycker att livet ska vara enkelt och okomplicerat. Livet är för fan en fest.