Känns som att man inte går en utbildning för vuxna utan snarare har hamnat på dagisnivå. Vi håller just nu på med grupparbeten. I detta ingår det just att man jobbar i en grupp och gör man det så gäller det att kunna vara smidig och vara tvungen att ge med sig ibland. Därför blir det väldigt jobbigt att vara i en grupp där fyra personer ska dansa efter en femtes pipa. Jag pallar inte sådant.
Vi håller på och passar upp på en i våran grupp som om hon vore vårt lilla barn. Blir det här bra? Tycker du att det är OK om vi gör så? Ska vi träffas då? När var hur... blä!
Sen tycker hon att det vi gör ändå inte är bra fast hon kan inte säga vad som är fel.
Det som jag ändå tycker är mest jobbigt är att jag har den inställningen till livet att det är viktigare att tänka positivt. Det har ju inte hon... det är mutter stånk och stön.
Det är inte det att hon inte är duktig eller smart, för det är hon. Hon kommer väldigt ofta med vettiga åsikter, har ett bra sätt att uttrycka sig i språk och står på sig. Men ibland så får man ta och tagga ner. Man behöver inte alltid vara så rädd för att göra fel så att man tar ut det på hela gruppen.
Vi försöker dessutom att inte vara otrevliga och snäsiga, eftersom att det känns lite ruttet. Men det är svårt när människan inte ens kan säga hej då efter att vi har suttit ner.
Arhhhh
Vi går en ledarskapsutbildning och visst jag ska försöka att inte låta det gå ut över henne. Men hon går ju oxå samma utbildning, hon kommer ha svårigheter att leda folk i framtiden.